För en designkåt reklambyrå är internet bara banners och kampanjwebbar. Jag ger reklambyrån som inte inser nyttan med internet max två år innan de likt strutsen måste sluta gömma sitt huvud i den sandlåda som kallas reklambyråbranschen. Så säger Anders Tufvesson, webbstrateg på Two, angående en debattartikel om webbyråns död av Magnus Widgren från Nxt Sthlm.

showHeliosAd(1188445, 18003, true) if (typeof(cu_1188445_getAdId)=="function" && cu_1188445_getAdId()>0) {if (typeof(cu_1188445)=="function") { document.write(""); cu_1188445(); document.write(""); } }

I förra numret av Internetworld läste jag repliken av Magnus Widgren, Nxt Sthlm, där han spådde att webbyrån är död om två år. Jag håller helt med honom: Webbyrån, som en reklambyrå definierar den, är död om två år. Det vill säga webbyrån i form av produktionsbyrå till reklambyråer. Men Magnus har fel när han säger att reklambyråer kommer att ta över.

Vad en reklammänniska helt missar i sammanhanget är att internet som mediekanal kräver något som reklambyråer inte behärskar och det är usability, användbarhet. En webbplats är en avancerad kommunikationsplattform med navigering och ett användargränssnitt, där det viktigaste är att fånga besökaren och leda besökaren till de mål som webbplatsen har.
Därför tycker jag det är tråkigt när Magnus och en stor del reklambranschen ser webbföretag enbart som teknikbolag. Därutöver inser de inte att internet är mer än bara en kanal i mediemixen. Detta indikerar bara hur okunniga de är när de pratar om mediet.

Källa:

http://internetworld.idg.se/2.1006/1.124433

Läs även andra bloggares åsikter om reklambyrå, webbyrå

Kul kommenar;
När jag var yngre kollade jag ju inte på Tv, vilket gjorde att jag faktiskt gillade reklamen som visades innan biofilmerna!
Bra reklam är kul, i lagom doser.

Annars kan man ju bara bruka konsumentens makt. Om ingen tittar, då måste tv-kanalerna ändra sig. Men uppenbarligen är folk inte alls så trötta på reklam och serier eftersom de fortfarande tittar på dem!

Läs även andra bloggares åsikter om reklam, tv-reklam

Det finns flera sätt att uppnå en effekt genom reklam, och reklamen utformas olika därefter.

Man brukar skilja på två stora reklamformer: reklam som vänder sig till privatpersoner kallas business-to-consumer (B2C) och reklam mot företag kallas business-to-business (B2B). En reklambyrå specialiserar sig ofta inom dessa områden. Skillnaderna mellan B2B och B2C är främst de olika förutsättningarna som råder i affärsvärlden jämfört med privat konsumtion. Detta leder ibland, men inte nödvändigtvis, till olika former av reklam.

För att reklamen ska få bäst effekt anpassas den för att nå de mest troliga konsumenterna. Man brukar i regel använda sig av målgrupper för att definiera vem produkten passar och vad denna målgrupp har gemensamt. Denna målgruppsdefinition används som utgångspunkt för hur reklamen anpassas.

En metod att nå en målgrupp kan vara att rikta sig mot de personer som har ett starkt socialt inflytande på sin omgivning. Dessa brukar kallas kosmopoliter och är ofta initiativtagande och socialt utåtriktade inom exempelvis en vänskapsgrupp eller en arbetsgrupp. De är ofta s k early adopters som tidigt skaffar en ny produkt. Kosmopolitens åsikter, värderingar och konsumtionsvanor tas sedan ofta upp av dess omgivning.

En central del i reklamen handlar om att lyfta fram en produkts fördelar, ibland i jämförelse med konkurrerande produkter. Det kan handla dels om de rent praktiska fördelarna med produkten, men också om sidoeffekter som den sociala status produkten ger konsumenten. I vissa fall försöker reklamen överhuvudtaget inte ge positiva intryck, utan använder negativa eller kontroversiella budskap för att framkalla uppmärksamhet för produkten.

Reklam och marknadsföring ska vara vederhäftig, det vill säga saklig och trovärdig. När reklam som riktar sig direkt till konsumenten innehåller teknisk information eller andra påståenden som kan vara svåra att kontrollera eller förstå, ska man kunna ställa särskilda krav på det som påstås i reklamen.

Internationella Handelskammaren, ICC, har antagit särskilda regler för miljöpåståenden. ISO 14021 är en internationell standard som behandlar företagens användning av egna miljöuttalanden i marknadsföringen. Utifrån bland annat ICC-reglerna och ISO 14021 kan man dra vissa slutsatser:

• Bara miljöargument som kan styrkas med aktuell, faktabaserad dokumentation får användas. Utvecklingen på miljöområdet går snabbt och faktaunderlaget kan bli föråldrat.
• Generella påståenden ska kunna visas vara giltiga vid en helhetsbedömning av miljöeffekterna. Vaga och oprecisa påståenden ska undvikas.
• Det ska inte råda någon tvekan om ifall miljöargumentet avser själva produkten eller förpackningen.
• Frihet från "irrelevanta" substanser ska inte åberopas, det vill säga att produkten saknar ämnen som över huvud taget inte har med produktområdet att göra.
• Om man till exempel åberopar att en vara är "klorfri" bör kloret i varan inte ha ersatts av ett annat, lika problematiskt, ämne.
• Symboler, märken etc får inte felaktigt ge intryck av ett officiellt godkännande.
• Text och bild kan tillsammans skapa mer långtgående påståenden än var för sig.

Det finns en tämligen vildvuxen flora av miljömärken och symboler som kan få konsumenten att tro att en viss produkt är bättre för miljön än andra. Många märken och symboler är inte godkända av något officiellt opartiskt organ, utan har tagits fram av enskilda näringsidkare. Internationella handelskammaren (ICC) har i sina miljöreklamsregler slagit fast att miljömärken och miljösymboler bara får användas i reklamen om deras ursprung klart framgår och inget missförstånd kan uppkomma beträffande deras innebörd. De får inte användas så att de ger ett oriktigt intryck av officiellt godkännande.

Läs mer: Miljömärkning

"Miljövänlig" är ett ord som förekommer då och då i reklamen. Men ordet får bara användas om varan förbättrar miljön eller inte påverkar den alls. Bilar kan till exempel inte kallas miljövänliga. Även om en bil drar lite bensin och har den bästa avgasrening som finns är den ändå inte miljövänlig. Ett tvättmedel kan inte heller vara miljövänligt, möjligen skonsamt mot miljön.

De senaste tjugo åren har Marknadsdomstolen behandlat många ärenden som gäller begreppet "miljövänlig" i reklam. Domarna kan sammanfattas i några viktiga punkter:

• Påstår man att en vara är "miljövänlig", "naturvänlig" eller liknande, ger det konsumenten intrycket att varan är bättre för miljön än andra liknande produkter på marknaden.
• Ordet "miljövänlig" kan egentligen bara betyda något som förbättrar eller åtminstone inte skadar miljön. För att få använda ett sådant begrepp i reklamen måste man kunna styrka att produkten, om man granskar den "från vaggan till graven", kan förbättra, eller åtminstone inte skada miljön.
• Reklam för miljöbelastande produkter får bara tala om produktens påverkan på miljön i jämförelse med andra produkter inom samma område.
• Uttrycket "biologiskt nedbrytbart" får bara användas om alla beståndsdelar i en produkt är biologiskt nedbrytbara.

En mycket bra artikel skriven av Bengt Håkansson. Hans artikel i helhet hittar du här:

http://www.appelberg.com/content/view/127/38/

Reklambyråer skryter med att vara kreativa. Men till vilken nytta? Med få undantag missar de oftast hela poängen, nämligen att framgångsrikt kommunicera ett varumärkeslöfte.

Ska man tro reklambyråerna själva, så är de den självklara partnern när det gäller att bygga varumärken. Länge ansåg man sig till och med ha monopol på denna disciplin, genom att hävda att traditionella reklammedia var den enda och givna kanalen för just varumärkesbyggande.

Idag har väl även byråerna tvingats inse att i princip all kommunikation, mekanisk liksom personlig, påverkar varumärket, positivt eller negativt. Därför är ingen kanal i sig bättre eller sämre än någon annan, utan det avgörande är istället kommunikationens innehåll. En ren priskampanj gör inte mer för varumärket för att den placeras i tv istället för i ett enkelt direktreklamblad.

Vad kännetecknar då varumärkesbyggande kommunikation? Vilka krav ska du ställa, oavsett om du vänder dig till en konventionell reklambyrå eller till någon annan kommunikationskonsult?

Varumärkets grundläggande uppgift är att differentiera ditt erbjudande från konkurrenternas. Kan du inte differentiera erbjudandet, så kan du inte heller differentiera priset, och då vinner alltid lägsta pris.

Utgångspunkten för allt varumärkesbyggande är därför att definiera varumärkets unika egenskaper och formulera den i ett tydligt varumärkeslöfte. Kommunikationskonsultens jobb (och skyldighet!) är sedan att gestalta och dramatisera detta löfte på ett trovärdigt och engagerande sätt. Oavsett i vilket medium det presenteras.

I praktiken innebär det att reklambyråernas omhuldade kreativitet måste utgå från varumärket, inte från dem själva. Det räcker alltså inte med att reklamen som sådan är uppseendeväckande eller unik, utan den måste visa varför din produkt eller tjänst är unik, och gärna på ett uppseendeväckande vis.

En mycket bra artikel skriven av Bengt Håkansson. Hans artikel i helhet hittar du här:

http://www.appelberg.com/content/view/127/38/

Observera: att det kan förekomma fel i författningstexterna. I de flesta fall finns bilagorna med. Bilagor som består av bilder, kartor, uppställningar i många spalter kan dock, med den teknik som nu används inte läggas in i databasen. Kontrollera därför alltid texten mot den tryckta versionen.

Radio- och TV-lag (1996:844)
SFS nr: 1996:844
Departement/myndighet: Kulturdepartementet
Utfärdad: 1996-07-19
Ändrad: t.o.m SFS 2008:498
Registeruppgifter (regeringen) 1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 § /Upphör att gälla U:2008-07-01/
I denna lag finns föreskrifter om sändningar av ljudradio- och
TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot
med tekniska hjälpmedel.

En sändning anses riktad till allmänheten endast om
den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som
helst som vill ta emot den.

1 § /Träder i kraft I:2008-07-01/
I denna lag finns föreskrifter om sändningar av ljudradio-
och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att
tas emot med tekniska hjälpmedel.

En sändning anses riktad till allmänheten endast om den
samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som
helst som vill ta emot den.

Av 2 § lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om
tillstånd att sända lokalradio framgår att den lagen ska
tillämpas i stället för

- 5 kap. 6 och 13 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), och

- punkt 3 a och b i övergångsbestämmelserna till lagen
(2001:272) om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844).
Lag (2008:419).

2 § Lagen gäller för sändningar av TV-program, om sändningen
kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som
bedriver sändningsverksamheten

1. är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG om ändring av
rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser
som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra
författningar om utförandet av sändningsverksamhet för
television,

2. varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i
någon annan EES-stat, men använder sig av en frekvens som har
upplåtits här i landet,

3. varken uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 eller
använder sig av en frekvens som har upplåtits av någon annan
EES-stat, men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör
Sverige,

4. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 eller
använder sig av en satellitkapacitet som tillhör någon annan
EES-stat, men använder sig av en satellitupplänk belägen i
Sverige, eller

5. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2, 3 och 4
eller använder sig av en satellitupplänk belägen i någon annan
EES-stat, men är etablerad i Sverige enligt artikel 52 och
följande i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Den som, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig
i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när
verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige ska vid
tillämpningen av denna lag anses etablerad i Sverige.

Oberoende av vad som föreskrivs i första stycket gäller i
tillämpliga delar 1 kap. 1 §, 2 kap. 1, 2 och 4 §§, 3 kap.
1-5 §§, 8 § 1-3, 6-8 och 16, 10-12 och 14 §§ samt
bestämmelserna i 9-13 kap. även den som står under en annan
EES-stats jurisdiktion enligt direktiv 89/552/EG.
Lag (2007:1289).

3 § För sändningar genom tråd som når 100 hushåll eller färre
gäller endast 8 kap. 1 § samt i yttrandefrihetsgrundlagen
endast 1 kap. 2 och 3 §§. Lag (2005:364).

4 § Lagen gäller för sådana sändningar av ljudradioprogram över
satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver
sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige eller sändningen
till satellit sker från en sändare här i landet. Lag (1998:1713).

5 § Andra föreskrifter än 3 kap. 9 § första stycket 1 avseende
villkor om förbud att sända reklam och 7 kap. 11 § om förbud
att sända reklam gäller inte för ljud i TV-sändning, om ljudet
helt stämmer överens med en ljudradiosändning som sker med stöd
av tillstånd enligt denna lag eller för vilken den sändande
låtit registrera sig. Lag (2007:1289).

6 § I lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och
radions område finns bestämmelser om avgifter för tillstånd att
sända TV-program och lokalradio. Lag (2005:536).

2 kap. Tillstånd och registrering

1 § För att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av
radiovågor på frekvens under 3 gigahertz krävs tillstånd enligt
denna lag.

Tillstånd krävs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker
från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av
tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för
sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller
hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om
dygnet från en sådan radiosändare.

Föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare
finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
Lag (2003:394).

2 § Tillstånd att sända TV-program meddelas av regeringen, om
sändningsverksamheten finansieras med TV-avgiften enligt lagen
(1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens
tjänst, och av Radio- och TV-verket i övriga fall.

Tillstånd att till hela landet eller till utlandet sända
ljudradioprogram meddelas av regeringen. Regeringen meddelar
också tillstånd att sända lokal digital ljudradio.

Tillstånd att sända närradio enligt 4 kap. och lokalradio
enligt 5 kap. meddelas av Radio- och TV-verket.

Radio- och TV-verket får vidare meddela tillstånd att under en
begränsad tid om högst två veckor sända ljudradioprogram som
inte är närradio eller lokalradio. Verket får förena ett sådant
tillstånd med villkor enligt 3 kap. 7-9 §§ samt besluta att
föreskrifterna i 6 och 7 kap. inte ska tillämpas på sändningar
som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Om det finns särskilda skäl får regeringen meddela tillstånd
att sända ljudradioprogram i lokala sändningar som inte
uppfyller kraven för närradio eller lokalradio.
Lag (2007:1289).

3 § Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte
behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver
sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet
(satellitentreprenör) skall anmäla sig för registrering hos Radio-
och TV-verket.

I anmälan skall anges

1. namn, firma eller motsvarande,

2. ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress och telefonnummer, och

4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.

4 § Radio- och TV-verket skall upprätta ett register avseende
dem som har tillstånd som avses i 2 § eller har anmält sig
enligt 3 §. Registret får föras med hjälp av automatisk
databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter som
avses i 3 § andra stycket, 6 kap. 9 § och 9 kap. 4-7 §§.
Lag (2001:272).

3 kap. Sändningar av TV-program och andra ljudradioprogram än
närradio och lokalradio

1 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika
delar av landet får upplåtas för TV-sändningar som kräver
tillstånd enligt denna lag. Lag (2007:1289).

2 § Ett tillstånd att sända TV-program innebär rätt att
samtidigt sända det antal programtjänster i varje område under
den del av dygnet som anges i tillståndet. Lag (2007:1289).

3 § Tillstånd att sända TV-program får endast beviljas ett
programföretag som bedöms ha finansiella och tekniska
förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under
tillståndstiden och som bedöms vara berett att samverka med
övriga tillståndshavare i tekniska frågor. Lag (2007:1289).

4 § Vid beviljande av tillstånd att sända TV-program ska det
särskilt beaktas att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk

1. för olika programtjänster så att sändningarna kommer att
tilltala olika intressen och smakriktningar,

2. för såväl nationella som lokala och regionala
programtjänster, och

3. av flera av varandra oberoende programföretag.
Lag (2007:1289).

5 § Ett tillstånd som meddelas av Radio- och TV-verket får
innebära rätt att endast vidaresända program som samtidigt
sänds eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan. I ett
sådant beslut får det föreskrivas att bestämmelserna i 6 och 7
kap. inte ska tillämpas på sändningar som sker med stöd av
tillståndet. Lag (2007:1289).

6 § Ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända
ljudradioprogram innebär rätt att samtidigt sända det antal
programtjänster i varje område under den del av dygnet som
anges i tillståndet. Lag (2007:1289).

7 § Ett tillstånd att sända TV-program eller andra
ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med
villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt
och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt
yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i ljudradion och
televisionen. Lag (2007:1289).

8 § Ett tillstånd att sända TV-program eller andra
ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med
villkor om skyldighet att

1. sända program till hela landet eller till en viss del av
landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje
område,

4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för
syn- eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 § andra stycket,

5. utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir
tillgängliga för funktionshindrade,

6. bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd
av regeringen,

7. använda en viss sändningsteknik samt samverka med andra
tillståndshavare i tekniska frågor, i syfte att främja
tillgänglighet och konkurrens,

8. använda vissa radiosändare,

9. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda
genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning
samt tiden för sändning av programmen,

10. iaktta bestämmelsen i 6 kap. 3 § första stycket om
beriktigande även i fråga om ljudradion,

11. sända genmälen,

12. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13. sända ett mångsidigt programutbud,

14. regionalt sända och producera program,

15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för
allmänheten om en myndighet begär det,

16. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte endast
kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i
sändningsområdet, och

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd
beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt
lämna planen till regeringen och till den myndighet som
regeringen bestämmer. Lag (2007:1289).

9 § Ett tillstånd att sända TV-program eller andra
ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med
villkor om förbud mot att sända

1. reklam eller andra annonser, och

2. även andra sponsrade program än sådana som anges i 7 kap.
8 § andra stycket, 9 § och 10 § andra stycket.

Ett sändningstillstånd får även förenas med villkor om förbud
mot att diskriminera annonsörer. Lag (2007:1289).

10 § Ett tillstånd att sända TV-program eller andra
ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med
villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i ett
företag som får tillståndet inte får förändras mer än i
begränsad omfattning. Lag (2007:1289).

11 § Ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända TV-
program ska gälla för viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som meddelats av Radio- och TV-verket att sända
TV-program gäller för sex år. Om det finns särskilda skäl får
Radio- och TV-verket besluta att ett tillstånd att sända TV-
program ska gälla för kortare tid.

Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än
tillståndstiden. Lag (2007:1289).

12 § Radio- och TV-verket får besluta att föreskrifterna i 3
kap. 3 och 4 §§ samt 6 och 7 kap. inte ska tillämpas på
sändningar som sker med stöd av ett tillstånd att sända TV-
program under en begränsad tid om högst två veckor.
Lag (2007:1289).

13 § Ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända
ljudradioprogram ska gälla för viss tid som bestäms av
regeringen.

Ett tillstånd som har meddelats för en tid av minst fyra år
förlängs på oförändrade villkor med ytterligare fyra år, om
tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år
före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte
kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra
villkoren. Lag (2007:1289).

14 § Innan beslut om tillstånd meddelas ska den sökande ges
tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som
regeringen eller Radio- och TV-verket avser att förena med
tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehålla andra
programrelaterade villkor än de som den sökande godtagit.
Lag (2007:1289).

4 kap. Närradio

1 § Med närradio avses lokala ljudradiosändningar för
föreningslivet.

2 § Om en sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 § så
önskar och det är tekniskt möjligt, skall det finnas en
möjlighet att sända närradioprogram i en kommun. Om det finns
särskilda skäl får det samtidigt sändas mer än ett
närradioprogram i kommunen.

Sändningsområden för närradio skall omfatta högst en kommun.
Utanför storstadsområdena bör det eftersträvas att sändningarna
kan tas emot i hela kommunen. Radio- och TV-verket får om det
finns synnerliga skäl besluta om större sändningsområden än en
kommun. Lag (1998:311).

3 § Radio- och TV-verket bestämmer vilka som får sända
närradio.

Tillstånd att sända närradio gäller för viss tid.

Om tillståndshavarna inte kan enas om fördelningen av
sändningstid, bestämmer Radio- och TV-verket sändningstiderna.
Detsamma gäller om en tillståndshavare begär att verket skall
fastställa sändningsschemat i sin helhet. Den tillståndshavare
som bedöms ha störst intresse av att sända vid en viss tidpunkt
skall ges förtur. Radio- och TV-verkets beslut om sändningstid
gäller tills nytt beslut fattas av verket eller en
tillståndshavare eller närradioförening skriftligen underrättar
verket om att tillståndshavarna enats om annan sändningstid.
Lag (1998:311).

4 § Ett tillstånd att sända närradio kan ges endast till
följande juridiska personer, nämligen

1. ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet,

2. församlingar och kyrkliga samfälligheter inom Svenska
kyrkan,

3. obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet
och högskolor,

4. sammanslutningar av flera tillståndshavare i ett
sändningsområde för gemensamma närradioändamål
(närradioföreningar).

Vid bedömningen av om en ideell förening har anknytning till
sändningsområdet skall särskilt beaktas var

a) föreningens studio och övriga lokaler för verksamheten är
belägna,

b) ansvarig utgivare och föreningens styrelsemedlemmar är
bosatta, samt

c) föreningsstämma och styrelsemöten hålls.
Lag (2004:1059).

5 § Tillstånd att sända närradio får ges först efter det att
sammanslutningen har anmält vem som har utsetts till utgivare enligt
yttrandefrihetsgrundlagen.

6 § Ett tillstånd att sända närradio får inte ges
till någon som har tillstånd att sända lokalradio eller digital
ljudradio.

Sändningstillståndet gäller inte om
tillståndshavaren får tillstånd att sända lokalradio eller digital
ljudradio. Tillståndet att sända närradio upphör då från och med den
dag sändningar får ske med stöd av tillståndet att sända lokalradio
eller digital ljudradio.

7 § Radio- och TV-verket får besluta att en sändningstid inte får
utnyttjas av någon annan under en tid av högst tre månader, om en
innehavare av tillstånd att sända närradio mot vilken det har riktats
ett föreläggande vid vite enligt denna lag, avstår sändningstid eller
avsäger sig sitt sändningstillstånd.

En sändare för närradio får inte användas för andra
sändningar för vilka det krävs tillstånd enligt denna lag.

5 kap. Lokalradio

1 § Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga lokala
ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av
regeringen eller som får ske endast under en begränsad tid
enligt 2 kap. 2 § fjärde stycket eller som är närradio.
Lag (2001:272).

2 § Radio- och TV-verket bestämmer sändningsområdenas
omfattning. Härvid skall verket beakta

1. vad som är tekniskt möjligt att nå från sändare med lämpligt
läge,

2. hur möjligheterna att ta emot sändningar påverkas på andra
håll, och

3. vad som är naturliga lokala intresseområden.

Sändningsområdena skall utformas så att ett stort antal
tillstånd kan lämnas. Flera tillstånd kan lämnas för samma
sändningsområde. Lag (2001:272).

3 § När ett sändningsutrymme för ett område blir ledigt skall
Radio- och TV-verket kungöra detta. I kungörelsen skall anges
sändningsområdets omfattning, sista dag för ansökan och första
dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet.
Lag (2001:272).

4 § Tillstånd att sända lokalradio lämnas till en fysisk eller
juridisk person och omfattar endast ett sändningsområde. Ingen
får ha mer än ett sändningstillstånd inom ett sändningsområde,
om det inte finns särskilda skäl.

Staten, landsting eller kommuner får inte inneha tillstånd att
sända lokalradio, vare sig direkt eller indirekt genom

1. företag i vilket ett eller flera sådana subjekt har en del
som för dem gemensamt motsvarar minst 20 procent av samtliga
aktier eller andelar eller genom avtal har ett bestämmande
inflytande, eller

2. ett företag som enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen
(1995:1554) är ett dotterföretag till ett företag som avses
i 1. Lag (2001:272).

5 § Ett tillstånd att sända lokalradio innebär rätt att bedriva
sådana sändningar som kan tas emot med god hörbarhet inom det
sändningsområde som anges i tillståndet.

Sändningstillståndet får förenas med villkor enligt 10 och
11 §§. Lag (2001:272).

6 § Varje tillståndsperiod skall vara fyra år. Den första
perioden skall dock vara tre år och räknas från och med den 1
januari 2002. Ett tillstånd gäller till utgången av den
tillståndsperiod under vilken tillståndet meddelats.
Lag (2001:272).

7 § Om två eller flera sökande finns till ett ledigt
sändningsutrymme när ansökningstiden har gått ut, skall Radio-
och TV-verket ge sökandena möjlighet att före en viss dag
samordna ansökningarna. Om det efter den dagen fortfarande
finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsområde,
skall verket besluta om fördelning av tillståndet i enlighet
med 8 §. Lag (2001:272).

8 § När det finns två eller flera sökande till ett ledigt
sändningsutrymme skall Radio- och TV-verket sträva efter en
fördelning av sändningsutrymmet som medför att sändningarna i
hög grad utgörs av eget material och program med lokal
anknytning.

Vidare skall verket sträva efter att dominans över
nyhetsförmedling och opinionsbildning motverkas och att
möjligheterna till mångfald tas till vara. Därvid skall beaktas
om sökanden

1. ger ut en dagstidning eller sänder radio eller television i
sändningsområdet,

2. genom aktie- eller andelsinnhav eller avtal ensam har ett
bestämmande inflytande över ett företag som avses i 1, eller

3. är ett företag i vilket någon som avses i 1 eller 2 ensam
har ett bestämmande inflytande.

Radio- och TV-verket skall vid fördelningen också beakta
sökandens finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva
verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet.

Med eget material avses program som har tillkommit enbart för
den egna verksamheten och som bearbetats redaktionellt.

Med dagstidning avses en allmän nyhetstidning av
dagspresskaraktär, som normalt kommer ut med minst ett nummer
varje vecka. Lag (2001:272).

9 § Om det bara finns en sökande till ett ledigt
sändningsutrymme, skall Radio- och TV-verket underrätta denne
om att tillstånd kommer att meddelas om avgift enligt lagen
(1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions
område betalas inom två veckor från det att underrättelsen
skickas ut.

Om sökanden fullgör vad som anges i första stycket, skall denne
meddelas tillstånd. Annars förfaller ansökan. Lag (2001:272).

10 § Ett sändningstillstånd får förenas med villkor som avser
skyldighet att

1. sända program i en viss del av sändningsområdet eller som
når en viss del av befolkningen inom området,

2. sända under en viss minsta tid,

3. använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra
tillståndshavare i tekniska frågor, och

4. använda en viss teknik för sådan inspelning som avses i 9
kap. 8 §. Lag (2001:272).

11 § Sändningstillståndet får även förenas med villkor som
avser skyldighet att

1. inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget
mer än i begränsad omfattning,

2. sända en viss mängd eget material, och att

3. sända en viss mängd program med lokal anknytning.

Första stycket gäller inte i fall som avses i 9 §.
Lag (2001:272).

12 § Innan Radio- och TV-verket meddelar beslut om tillstånd
skall den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig
över de villkor som myndigheten avser att förena med
tillståndet. Lag (2001:272).

13 § Om en tillståndshavare senast sex månader före
tillståndsperiodens utgång begär förlängning av sitt
sändningstillstånd skall detta förlängas med ytterligare en
tillståndsperiod, om inte

1. det finns grund för återkallelse av tillståndet enligt 11
kap.,

2. tillståndshavaren väsentligen brutit mot villkor som enligt
10 eller 11 § förenats med sändningstillståndet,

3. tillståndshavaren väsentligen brutit mot bestämmelsen om
eget material i 6 kap. 7 a § och det inte finns särskilda skäl
för att tillståndet skall förlängas.

Ett tillstånd skall inte heller förlängas om förändringar i
tekniken eller i användningen av radiofrekvenser på grund av
internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till
medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle
meddelas.

Om Radio- och TV-verket inte avser att medge förlängning skall
verket, senast fyra månader före tillståndsperiodens utgång,
meddela tillståndshavaren att tillståndet inte kommer att
förlängas.

Som tillståndshavare i denna bestämmelse skall anses också den
vars sändningsområde efter ändrad indelning enligt 14 §
genomgått endast sådana förändringar att sändningsområdet
framstår som väsentligen detsamma som före den ändrade
indelningen. Lag (2001:272).

14 § Radio- och TV-verket får besluta om en ändrad indelning av
sändningsområden vid utgången av en tillståndsperiod. Om en
berörd tillståndshavare motsätter sig förändringen, får den
vidtas endast om förändringar i tekniken eller i användningen
av radiofrekvenser på grund av internationella överenskommelser
som Sverige anslutit sig till medför att ett nytt tillstånd med
samma villkor inte skulle meddelas.

Beslut om ändrad indelning av sändningsområden får inte fattas
senare än sex månader före tillståndsperiodens utgång.

Radio- och TV-verket skall för varje sändningsområde som ingår
i den nya indelningen senast sex månader före utgången av den
löpande tillståndsperioden meddela särskilt beslut om vem som
skall anses som tillståndshavare. Om ingen kan anses som
tillståndshavare skall tillstånd för sändningsområdet kungöras
ledigt. Kungörelse får ske först sedan beslutet vunnit laga
kraft. Lag (2001:272).

15 § Har Radio- och TV-verket meddelat beslut enligt 14 §
tredje stycket första meningen om att någon skall anses som
tillståndshavare, får verket medge denne att sända efter
tillståndsperiodens slut i avvaktan på att beslutet vinner laga
kraft. Sådant medgivande skall lämnas för ett visst
sändningsområde för en viss tid. Lag (2001:272).

16 § Ett tillstånd får överlåtas om Radio- och TV-verket medger
det. Sådant medgivande skall inte lämnas om

1. förvärvaren enligt 4 § andra stycket inte skulle kunna få
tillstånd att sända lokalradio, eller

2. förvärvaren redan har tillstånd att sända lokalradio i samma
sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket
förvärvaren har del som motsvarar minst 20 procent av samtliga
aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett
bestämmande inflytande.

Överlåtelse skall heller inte medges om det medför en påtaglig
minskning av mångfalden i medieutbudet inom sändningsområdet.

Om det finns särskilda skäl kan Radio- och TV-verket medge att
överlåtelse sker trots att förvärvaren redan har tillstånd i
sändningsområdet.

Om verket inte medger överlåtelsen, är den utan verkan.
Lag (2001:272).

17 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens
rättigheter och skyldigheter enligt denna lag såvitt avser
tiden efter beslutet om medgivande. Lag (2001:272).

Om ett föreläggande enligt 10 kap. 9 § 1, 2, 9 och 10 har
meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet
även mot den nye innehavaren. Radio- och TV-verket skall i
samband med att det medger överlåtelsen underrätta den nye
innehavaren om detta. Om underrättelse inte skett gäller inte
föreläggandet mot denne. Lag (2001:272).

18 § Om en tillståndshavare begärt att hans tillstånd skall
återkallas, skall tillståndet anses ha upphört att gälla den
dag en sådan begäran kom in till Radio- och TV-verket eller den
senare dag som tillståndshavaren angett. Lag (2001:272).

19 § Om en tillståndshavare försätts i konkurs eller träder i
likvidation upphör hans tillstånd att gälla. Lag (2001:272).

20 § Om en tillståndshavare avlider upphör hans tillstånd att
gälla tre månader efter dödsfallet. Har en ansökan om
medgivande till överlåtelse av tillståndet kommit in till
Radio- och TV-verket innan tillståndet upphört att gälla skall
den prövas enligt 16 §. Lag (2001:272).

6 kap. Sändningarnas innehåll m.m

1 § Den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram
efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten
som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och
principen om alla människors lika värde och den enskilda människans
frihet och värdighet.

2 § Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen
karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i
televisionen skall antingen föregås av en varning i ljud eller
innehålla en varning som anges löpande i bild under hela
sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid
och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn
kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är
försvarligt. Lag (1998:1713).

3 § Uppgifter som förekommit i ett TV-program som
inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom tråd, skall
beriktigas när det är befogat.

Även uppgifter som förekommit i TV-program som inte
är reklam och som sänts genom tråd bör beriktigas när det är befogat.

4 § Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt
gynna kommersiella intressen.

5 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet
gäller får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av
någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller
religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden skall anses som annonser framgår av 7 kap. 1 §.

6 § I närradio får det endast sändas program som har
framställts särskilt för den egna verksamheten.

Under högst tio timmar per månad får dock en tillståndshavare
sända program som inte framställts enbart för den egna
verksamheten, om innehållet i sändningarna

- är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar,

- främjar kunskap och bildning, eller

- utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.
Lag (1998:311).

7 § En närradioförenings programutbud får innehålla endast

1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse
för tillstånds_havarna,

2. information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,

3. uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om
närradioverksamheten på orten, och

4. provsändningar av program, framställda av juridiska personer som
är behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall
under högst tre månader.

7 a § I lokalradio skall eget material sändas under minst tre
timmar varje dygn under tiden 06.00-21.00 Lag (2001:272).

7 b § Varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och
som skall skydda människor, egendom eller miljö skall sändas
kostnadsfritt i lokalradio, om en myndighet begär det.
Lag (2001:272).

8 § Den som sänder TV-program över satellit eller med stöd av
tillstånd ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, se
till

1. att mer än hälften av den årliga sändningstiden upptas av
program av europeiskt ursprung, och

2. att minst tio procent av den årliga sändningstiden eller
minst tio procent av programbudgeten avser program av
europeiskt ursprung som har framställts av självständiga
producenter; en så stor andel som möjligt bör utgöras av
program som färdigställts under de närmast föregående fem åren.

Som sändningstid anses i denna paragraf tid då det sänds
program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar,
annonser och programtjänster som avses i 7 kap. 5 § andra
stycket. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast
text räknas in.

TV-sändningar enligt första stycket och ljudradiosändningar som
sker med stöd av tillstånd av regeringen ska, om det inte finns
särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla
program på svenska språket, program med svenska artister och
verk av svenska upphovsmän. Lag (2007:1439).

9 § Den som sänder program enligt denna lag skall använda en sådan
beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och
TV-verket. Beteckningen skall anges minst en gång varje
sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I
sökbar text-TV skall beteckningen anges löpande.

10 § Den som sänder TV-program och som innehar den exklusiva
rätten till en TV-sändning från ett svenskt eller utländskt
evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället får
inte, om han sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett
sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige
utestängs från möjligheten att i fri TV se evenemanget i
direktsändning eller, om det finns saklig grund till det, med
en mindre tidsförskjutning. De evenemang som avses är sådana
som inträffar högst en gång om året och som intresserar en bred
allmänhet i Sverige.

Om Europeiska kommissionen genom en underrättelse i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning har förklarat att ett
evenemang är av särskild vikt för samhället i en annan EES-
stat, får den som sänder TV-program och som innehar den
exklusiva rätten att sända evenemanget till den staten inte, om
han sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt
att en väsentlig del av allmänheten i den staten utestängs från
möjligheten att se evenemanget i fri TV på ett sätt som närmare
anges i underrättelsen.

Om någon för att uppfylla skyldigheten enligt första eller
andra stycket erbjuder någon annan att sända evenemanget i TV
skall detta göras på skäliga villkor.

Föreskrifter om verkställigheten av första stycket meddelas av
regeringen. Lag (1999:270).

7 kap. Reklam och annan annonsering

1 § Före och efter varje sändning av annonser ska det sändas en
särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga
sändningar. Signaturen ska i televisionen bestå av både ljud
och bild. I sökbar text-TV och i försäljningsprogram som avses
i 5 § andra stycket ska signaturen alltid vara löpande, men
behöver endast anges i bild.

I fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får
regeringen medge undantag från skyldigheten enligt första
stycket och kravet enligt 6 §. Undantag får även medges av
Radio- och TV-verket i fråga om sändningar av TV-program som
verket lämnar tillstånd till.

Med annonser avses reklam samt sändningar som utan att vara
reklam sänds på uppdrag av någon annan. Lag (2007:1289).

2 § /Upphör att gälla U:2008-07-01/
Av en annons som inte är reklam skall det framgå i vems intresse
den sänds. Om reklamidentifiering finns bestämmelser i 5 §
marknadsföringslagen (1995:450).

2 § /Träder i kraft I:2008-07-01/
Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems
intresse den sänds. Om reklamidentifiering finns bestämmelser i
9 § marknadsföringslagen (2008:486). Lag (2008:498).

3 § I annonser får det inte uppträda personer som
spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om
nyheter eller nyhetskommentarer.

4 § Reklam i en TV-sändning får inte syfta till
att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

I reklam i en TV-sändning får det inte uppträda
personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som
huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

5 § Annonser i en TV-sändning får sändas högst tolv minuter
under en timme mellan hela klockslag. Den sammanlagda
sändningstiden för annonser under ett dygn får dock inte
överstiga femton procent av sändningstiden.

Programtjänster som uteslutande är avsedda för program där
publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster
(försäljningsprogram) får trots det som sägs i första stycket
sändas i televisionen. Med programtjänst avses ett samlat utbud
av program som sänds under en gemensam beteckning. Utöver vad
som följer av 6 kap. 9 § ska programtjänstens beteckning anges
i början och i slutet av sändningen.

Annonser i en ljudradiosändning får sändas högst tolv minuter
under en timme mellan hela klockslag. Om sändningstiden inte
omfattar en timme mellan hela klockslag får annonser sändas
under högst femton procent av sändningstiden. Lag (2007:1287).

6 § Den sammanlagda annonstiden i televisionen vid ett givet
tillfälle får inte understiga en minut sedan sändningstiden för den
särskilda signaturen har frånräknats.

7 § Annonser skall i TV-sändning sändas mellan programmen.
Under förutsättning att villkoren i 7 a § uppfylls får annonser
dock avbryta ett program om det sker på sådant sätt att - med
hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd
och karaktär - varken programmets integritet och värde eller
rättighetshavarnas rättigheter kränks.

Vid tillämpningen av första stycket samt 7 a och 7 b §§ skall
ett program som inte består av annat än, utom angivande av namn
eller källa, ett enkelt meddelande om tid, väderlek, nyheter
eller dylikt, inte betraktas som ett särskilt program.
Lag (2002:116).

7 a § I sportprogram där det förekommer längre pauser eller i
program som är föreställningar eller evenemang med pauser för
publiken får annonser sändas i pauserna.

I program som består av avslutade delar får annonser sändas
mellan delarna.

I spelfilmer och filmer som är gjorda för TV - utom TV-serier,
lätta underhållningsprogram och dokumentärprogram - får
annonser sändas om den programlagda sändningstiden överstiger
45 minuter. Annonser får sändas en gång för varje hel period om
45 minuter. Om den programlagda sändningstiden är minst 20
minuter längre än två eller flera fullständiga perioder om 45
minuter får annonser sändas ytterligare en gång.

I andra program än de som avses i första och andra styckena
skall det vara minst 20 minuter mellan annonssändningarna i
programmet. Lag (2002:116).

7 b § Trots vad som sägs i 7 och 7 a §§ får annonser inte
avbryta gudstjänster eller program som huvudsakligen vänder sig
till barn under tolv år.

Program som huvudsakligen handlar om nyheter eller
nyhetskommentarer, dokumentärprogram och program om
livsåskådningsfrågor får inte avbrytas av annonser om den
programlagda sändningstiden är kortare än 30 minuter. Om den
programlagda sändningstiden är 30 minuter eller längre gäller
vad som sägs i 7 a § andra och fjärde styckena.

Reklam får inte förekomma omedelbart före eller efter ett
program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder
sig till barn under tolv år såvida det inte är fråga om
meddelanden som avses i 8 §. Lag (2002:116).

8 § Om ett program som inte är en annons helt eller delvis har
bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten
eller som framställer audiovisuella verk (sponsrat program), skall på
lämpligt sätt i början och slutet av programmet eller vid ettdera
tillfället anges vem eller vilka bidragsgivarna är. I sökbar text-TV
skall ett sådant meddelande lämnas löpande. Sådana uppgifter behöver
inte omges av signatur på det sätt som anges i 1 § första stycket och
skall inte räknas in i den annonstid som anges i 5 §.

Ett program som huvudsakligen handlar om nyheter
eller nyhetskommentarer får inte sponsras.

9 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och
tobaksvaror finns i 4 kap. alkohollagen (1994:1738) och i
tobakslagen (1993:581). Ett program får inte sponsras av någon
vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller
försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror.
Lag (1999:1009).

10 § Reklam för sådan medicinsk behandling som endast är
tillgänglig efter ordination får inte sändas i televisionen
såvida det inte är fråga om meddelanden som avses i 8 § och som
är tillåtna enligt andra stycket.

Om ett läkemedelsföretag sponsrar TV-program får sponsringen
endast främja företagets namn eller anseende men inte
receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som
endast är tillgänglig efter ordination.

Försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk
behandling får inte sändas i televisionen.

Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av
läkemedel finns i läkemedelslagen (1992:859). Av
läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av
Läkemedelsverket. Lag (2006:255).

11 § Ett lokalt kabelsändarföretag får inte sända
reklam såvida det inte är fråga om meddelanden som avses i 8 §.

12 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan
reklam som den sändande gör för sin programverksamhet.

Bestämmelserna i 5 och 7-7 b §§ gäller inte sökbar text-TV.
Lag (2002:116).

8 kap. Vidaresändningar i kabelnät

1 § Var och en som äger eller på annat sätt förfogar över ett
elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av
TV-sändningar till allmänheten genom tråd ska, om ett betydande
antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt
huvudsakliga medel för att ta emot TV-sändningar, se till att
de boende i de anslutna hushållen kan ta emot TV-sändningar som
sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området
utan villkor om särskild betalning. Skyldigheten gäller endast
för TV-sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats
med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett
mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan
sändningsplikt gäller endast om förutsättningarna för
vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk är uppfyllda.

TV-sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett
tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva
mottagningen.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även TV-
sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla
skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av
landet, men där sättet att sända inte kräver regeringens
tillstånd.

Sändningsplikten enligt första stycket omfattar inte fler än
fyra programtjänster som sänds samtidigt av tillståndshavare
vars verksamhet finansieras genom TV-avgifter enligt lagen
(1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens
tjänst.

I nät där TV-sändningar sker med både analog och digital teknik
ska vidaresändning ske med analog teknik av minst två
programtjänster som avses i fjärde stycket, om de sänds eller
har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresändning ske
med digital teknik.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller inte för en
anläggning där ett begränsat antal TV-program förs fram till
abonnenterna genom ett allmänt kommunikationsnät, som består av
parkabel av metall, med hjälp av digital teknik.

Sändningsplikten enligt första stycket omfattar inte sändningar
som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3
kap. 5 §. Lag (2007:1333).

2 § Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för
trådsändning där TV-program vidaresänds till allmänheten och varifrån
sändningarna når fler än 100 bostäder skall i varje kommun där han
eller hon har en sådan anläggning kostnadsfritt tillhandahålla ett
särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV-program från ett eller
flera av Radio- och TV-verket utsedda företag (lokala
kabelsändarföretag).

3 § Vad som sägs i 1 och 2 §§ gäller inte om
vidaresändningarna i anläggningen endast avser TV-program från
sändare på jordytan på lägre frekvens än 3 gigahertz.

4 § Den som vidaresänder TV-program med hjälp av
radiovågor på frekvens över 3 gigahertz skall i varje kommun där han
eller hon bedriver en sådan verksamhet kostnadsfritt tillhandahålla
ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV-program från ett
eller flera lokala kabelsändarföretag.

5 § Ett lokalt kabelsändarföretag skall vara en
sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala
kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och
meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet.

Ett lokalt kabelsändarföretag skall i sin
sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och
informationsfrihet.

Radio- och TV-verkets förordnande av lokala kabelsändarföretag skall
avse högst tre år.

6 § Radio- och TV-verket får medge undantag från skyldigheterna
enligt 1, 2 och 4 §§ om det finns särskilda skäl till det.

9 kap. Granskning och tillsyn

1 § Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om
sända program innehåller våldsskildringar eller pornografiska
bilder i strid med 6 kap. 2 §. Lag (2001:1046).

2 § Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom
granskning i efterhand om sända program står i överensstämmelse
med denna lag och de villkor som kan gälla för sändningarna.
Granskningsnämnden övervakar även att bestämmelsen om exklusiva
rättigheter i 6 kap. 10 § följs.

Bestämmelserna om reklam i 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första
och tredje stycket övervakas dock av Konsumentombudsmannen.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning
enligt 3 kap. 5 § skall inte granskas av Granskningsnämnden för
radio och TV.

Finner Granskningsnämnden för radio och TV att en sändning
innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid
med 6 kap. 2 §, skall nämnden göra anmälan om förhållandet till
Justitiekanslern. Lag (2001:1046).

3 § Granskningsnämnden för radio och TV består av en ordförande
och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till
det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller
ersättarna skall vara vice ordförande. Ordföranden och vice
ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare.

Granskningsnämnden för radio och TV är beslutför med
ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre
ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller
principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en
vice ordförande. Regeringen får föreskriva att en tjänsteman
hos nämnden skall ha rätt att fatta beslut på nämndens vägnar,
dock inte beslut som innebär att den sändande brustit vid
tillämpningen av denna lag eller de villkor som gäller för
sändningarna.

Om det vid en överläggning i Granskningsnämnden för radio och
TV kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i
16 kap. rättegångsbalken. Lag (2001:1046).

4 § Var och en som sänder TV-program över satellit eller med
stöd av tillstånd ska årligen till Radio- och TV-verket
redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana
program som avses i 6 kap. 8 § första stycket. Lag (2007:1289).

5 § På begäran av Radio- och TV-verket skall den som sänder TV-
program över satellit lämna upplysningar om vem som äger
företaget och på vilket sätt verksamheten finansieras.
Lag (2006:797).

6 § På begäran av Radio- och TV-verket skall en
satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är
uppdragsgivare, uppdragsgivarens adress, programtjänstens
beteckning samt hur sändningen över satellit sker.
Lag (2001:1046).

7 § På begäran av Granskningsnämnden för radio och TV, Radio-
och TV-verket och Konsumentombudsmannen skall den som bedriver
verksamhet som är tillståndspliktig enligt lagen tillhandahålla
myndigheterna de upplysningar och handlingar som behövs för
kontroll av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen samt
de villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Lag (2006:797).

8 § Den som i enlighet med 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program,
skall på begäran av Granskningsnämnden för radio och TV, Radio-
och TV-verket eller Konsumentombudsmannen utan kostnad lämna en
sådan inspelning till myndigheten. Lag (2001:1046).

9 § Den som fått tillstånd att sända lokalradio skall årligen
till Granskningsnämnden för radio och TV redovisa hur de
skyldigheter som avses i 5 kap. 11 § första stycket 2 och 3 har
uppfyllts. Lag (2007:797).

10 § Den som förvärvat den exklusiva sändningsrätten till ett
sådant evenemang som anges i 6 kap. 10 § skall omedelbart
underrätta Granskningsnämnden för radio och TV om det.
Lag (2006:797).

11 § Ny beteckning 9 § genom lag (2006:797).

12 § Ny beteckning 10 § genom lag (2006:797).

10 kap. Straff och särskilda avgifter, m.m

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan
tillstånd där tillstånd krävs enligt denna lag döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en
radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som
upprättar eller innehar en sådan anläggning, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader, om

- sändningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land
som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till
förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella
territorier, eller

- sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder
blir skadligt påverkad.

Den som utomlands begått ett sådant brott döms, om han eller hon
finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2
eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a §
första och andra styckena brottsbalken.

Åtal får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer mot

- svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är
avsedda att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller
orsakar att radioanvändningar blir skadligt påverkade här, eller

- utlänningar även i andra fall än som anges i 2 kap. 5 §
brottsbalken.

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin
anmälningsskyldighet enligt 2 kap. 3 § döms till böter.

4 § Egendom som använts vid brott enligt 2 § skall
förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för
egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett
sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart
oskäligt.

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott
enligt denna lag eller föremålets värde får förklaras förverkat, om
det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra
särskilda skäl för det.

5 § Den som åsidosätter de bestämmelser och villkor som anges i
denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta
gäller

1. villkor om annonser och sponsrade program som föreskrivits
med stöd av 3 kap. 9 § första stycket,

2. bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella
intressen enligt 6 kap. 4 §,

3. bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1 och 5-7 b §§,

4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 § och
7 kap. 2 och 3 §§,

5. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 8 och 9 §§ samt 10 §
andra stycket,

6. bestämmelsen om reklam i 7 kap. 11 §, eller

7. bestämmelsen om exklusiva rättigheter i 6 kap. 10 §.

Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten
särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten. Lag (2007:1289).

6 § Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor
och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio
procent av den sändandes årsomsättning under det föregående
räkenskapsåret.

När avgiftens storlek fastställs skall särskilt
beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan
om avgift skall påföras samt de intäkter som den sändande kan
beräknas ha fått med anledning av överträdelsen.

6 a § Särskild avgift skall betalas till Radio- och TV-verket
inom trettio dagar efter det att domen vunnit laga kraft.
Lag (2002:1096).

6 b § Om den särskilda avgiften inte betalas inom den tid som
anges i 6 a §, skall Radio- och TV-verket lämna den obetalda
avgiften för indrivning. Indrivning skall ske enligt
bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m Lag (2002:1096).

7 § /Upphör att gälla U:2008-07-01/
En handling som strider mot 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 §
första och tredje stycket skall vid tillämpningen av 4, 14 och
19 §§ marknadsföringslagen (1995:450) anses vara otillbörlig
mot konsumenter. En sådan handling kan medföra
marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22-28 §§
marknadsföringslagen. Lag (1998:1713).

7 § /Träder i kraft I:2008-07-01/
En handling som strider mot 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 §
första eller tredje stycket ska vid tillämpningen av 5, 23 och
26 §§ marknadsföringslagen (2008:486) anses utgöra otillbörlig
marknadsföring mot konsumenter. En sådan handling kan medföra
marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29-36 §§
marknadsföringslagen. Lag (2008:498).

8 § Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den
sändande på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut,
när nämnden funnit att någon har brutit mot villkor som
beslutats med stöd av 3 kap. 7 §, 8 § eller 9 § andra stycket,
eller bestämmelsen om beriktigande i 6 kap. 3 § första stycket.

Beslutet, som får innefatta ett föreläggande vid vite, får inte
innebära att offentliggörande måste ske i den sändandes
program. Lag (2007:1289).

9 § Den som åsidosätter de bestämmelser som anges i denna
paragraf får föreläggas att följa bestämmelserna. Ett
föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. närradiosändningars och lokalradiosändningars innehåll samt
skyldighet att i lokalradio sända eget material och program med
lokal anknytning (5 kap. 11 § 2 och 3, 6 kap. 6, 7 och 7 a §§),

2. beteckningar (6 kap. 9 §),

3. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för
lokala kabelsändarföretag (8 kap. 1, 2 och 4 §§),

4. tillståndsvillkor enligt 3 kap. 8 § 1, 3, 6-8 och 16,

5. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TV-
verket (9 kap. 4-6 §§),

6. skyldighet att lämna inspelning (9 kap. 8 §),

7. varning (6 kap. 2 §),

8. skyldighet att årligen rapportera till Granskningsnämnden
för radio och TV (9 kap. 9 §), eller

9. skyldighet att lämna upplysningar och handlingar enligt 9
kap. 7 §.

Föreläggande enligt första stycket 1, 2 och 6-9 får meddelas av
Granskningsnämnden för radio och TV. Föreläggande enligt första
stycket 3-6 och 9 får meddelas av Radio- och TV-verket.
Föreläggande enligt första stycket 6 och 9 får även meddelas av
Konsumentombudsmannen. Lag (2007:1289).

10 § Radio- och TV-verket får i föreläggande förbjuda
tillståndshavare att överträda beslut om sändningstid i
närradion som meddelats av verket eller att låta någon annan
utnyttja tillståndshavarens sändningsrätt. Föreläggandet får
förenas med vite. Lag (1998:311).

11 § Om någon vid upprepade tillfällen sänder
våldsskildringar eller pornografiska bilder i televisionen på tider
och sätt som avses i 6 kap. 2 §, får Justitiekanslern förelägga honom
eller henne att inte på nytt sända sådana program på tider och på
sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se
programmen. Föreläggandet får förenas med vite.

12 § Om den som sänder över satellit inte är etablerad i
Sverige enligt 1 kap. 2 § första stycket 1 eller 5, får
Granskningsnämnden för radio och TV förelägga
satellitentreprenören att följa de bestämmelser och villkor som
anges i 5 §. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande enligt 9 eller 11 § får riktas mot
satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är
etablerad i Sverige enligt 1 kap. 2 § första stycket 1 eller 5.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit
fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en
av satellitentreprenörens uppdragsgivare utan att
satellitentreprenören godkänt det, får föreläggande enligt
första eller andra stycket i stället riktas mot
uppdragsgivaren. Lag (1998:1713).

13 § Radio- och TV-verket får ta ut en avgift av den som hos
verket ansöker om tillstånd att sända TV-program.

Avgiften ska motsvara Radio- och TV-verkets kostnader för
handläggningen av tillståndsärenden enligt första stycket.
Lag (2007:1289).

11 kap. Återkallelse av tillstånd, m.m

1 § Ett tillstånd att sända ljudradio- eller TV-program ska
återkallas på begäran av tillståndshavaren. Ett tillstånd får
också återkallas enligt vad som anges i 2-5 och 7 §§ eller
ändras enligt vad som anges i 2 och 7 §§. Lag (2007:1289).

2 § Ett tillstånd att sända TV-program eller ett tillstånd som
meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram får
återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt brutit mot föreskrifterna i 6
kap. 1-5 §§ eller 7 kap. 1-10 §§, eller

2. ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 3 kap.
7-10 §§ har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända TV-program eller ett tillstånd som
meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram får ändras
till att avse annat sändningsutrymme, om

1. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i
radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser
som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna
med stöd av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen
medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle
kunna meddelas, eller

2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare
sändningar. Lag (2007:1289).

3 § Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om
tillståndshavaren

1. inte längre uppfyller kraven enligt 4 kap. 4 §, eller

2. inte utnyttjat rätten att sända närradio under tre på
varandra följande månader.

Tillstånd att sända närradio får också återkallas om domstol
funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som
innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.
Lag (1998:311).

4 § I beslut om återkallelse av ett tillstånd att sända närradio får
bestämmas en tid av högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte
får erhålla ett nytt tillstånd.

I fall som avses i 3 § andra stycket får domstolen
bestämma att tillståndshavaren inte får erhålla ett nytt tillstånd
inom en tid av högst ett år, eller om det finns synnerliga skäl,
högst fem år. Detta gäller även om den som hade tillstånd när
yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio
vid tiden för domen.

Domstolen får förordna att beslutet skall gälla även för tiden
intill dess domen vinner laga kraft.

5 § Tillstånd att sända lokalradio får återkallas om

1. tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex
månader efter tillståndets början,

2. tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt
endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av
minst fyra veckor,

3. tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av
föreskrifterna i 6 kap. 4 § samt 7 kap. 1-3, 5, 8 och 9 §§,
eller

4. domstol funnit att ett program innefattat ett
yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av
yttrandefriheten.

Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillstånd från
Radio- och TV-verket, över mer än ett tillstånd i ett
sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket
förvärvaren har del som motsvarar minst 20 procent av samtliga
aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett
bestämmande inflytande, får det eller de tillstånd återkallas
som har meddelats efter det första tillståndet.

Har Radio- och TV-verket medgett överlåtelse trots att
tillståndshavaren redan har tillstånd att sända lokalradio i
samma sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i
vilket tillståndshavaren har del som motsvarar minst 20 procent
av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har
ett bestämmande inflytande, får tillståndet återkallas endast
om beslutet om överlåtelse grundats på felaktiga eller
ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. Återkallelsen
skall då avse det eller de tillstånd som överlåtits.

Om staten, landsting eller kommuner innehar ett tillstånd att
sända lokalradio på det sätt som anges i 5 kap. 4 § andra
stycket skall verket återkalla detta tillstånd. Lag (2001:272).

6 § Ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag
får återkallas om någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om
sådan verksamhet förekommit endast i obetydlig omfattning under en
sammanhängande tid av minst tre månader.

7 § Beslut om återkallelse av tillstånd enligt 2-5 §§ får
meddelas endast om det i betraktande av skälen för åtgärden
inte framstår som alltför ingripande.

Beslut om ändring av tillstånd enligt 2 § andra stycket 2 får
meddelas endast om tillståndshavarens rätt enligt 3 kap. 2 §
kan tillvaratas. Lag (2007:1289).

12 kap. Handläggningen av ärenden om särskilda avgifter, vite
och återkallelse, m.m

1 § Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av
överträdelse av villkor som meddelats med stöd av 3 kap. 7 §
eller 3 kap. 8 § 9-12 och om överträdelse av 6 kap. 1-3 §§ ska
på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol.

I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av
Radio- och TV-verket.

Ärenden om ändring av tillstånd att sända TV-program eller
tillstånd som meddelats av regeringen att sända
ljudradioprogram prövas av den som meddelat tillståndet.
Lag (2007:1289).

2 § Har tillståndet meddelats av regeringen, får en fråga om
återkallelse tas upp först efter anmälan av regeringen, om inte
tillståndshavaren själv begärt att tillståndet ska återkallas.

Har tillståndet meddelats av Radio- och TV-verket får en fråga
om återkallelse tas upp

1. på begäran av tillståndshavaren,

2. på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan,
eller

3. efter anmälan av Granskningsnämnden för radio och TV på
grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av
villkor för tillstånd som ska granskas av Granskningsnämnden
enligt 9 kap. 2 §.

En fråga om ändring av tillstånd får, förutom på begäran av
tillståndshavaren, tas upp på eget initiativ av den som är
behörig att pröva frågan.

Innan Radio- och TV-verket meddelar beslut i ett ärende om
återkallelse på g